Det finns år där frågan vad som hände kan sammanfattas med “inget speciellt”, och sedan har vi år som mitt 2017. Men låt oss inte backa till den 1 januari 2017, utan ytterligare ett par veckor. Hösten 2016 kan man väl säga kändes lugn och det var inte utan en ganska rejäl dos nöjdhet som vi kunde konstatera att vi äntligen hade fått lägenheten i stort sett som vi ville ha den med bokhyllorna inne på gästrummet och allting sånt. Tillvaron hade tagit en stabil form ungefär på samma sätt som man efter ett gott dagsverke sjunker ner i en fåtölj och konstaterar att “skönt att ha det klart, nu kan jag ta det lugnt en stund”. Redan där borde man ju ha anat rösten från den där lilla figuren som likt Benjamin Syrsa sitter på axeln och säger att “tror du verkligen på det själv eller?” Japp, där och då trodde i varje fall jag det.

 

Va, ett hus?

Sedan kom mitten av december och plötsligt stod det efter ett par namnteckningar klart att vi skulle flytta – till ett charmigt hus i Småland! Jag, nollåttan som under nästan fem årtionden bara har lyckats förflytta mig från Vasastan till Rinkeby skulle plötsligt lämna blåa tunnelbanelinjen bakom mig och det med ganska god marginal. Med nästan 40 mil närmare bestämt.

Vi hade ju knappt hunnit tillbaka till Stockholm förrän arbetet började med att skaffa hem mängder av flyttkartongen och börja packa så mycket som möjligt, och samtidigt flytta runt kartonger så att vi faktiskt skulle kunna bo i flyttkaoset fram tills att det stora flyttlasset skulle lämna stan. Varje kartong som packades blev ju buren och flyttad minst fem gånger i detta gigantiska mega-Tetris. När det blev dags för flytt visade det sig att det blev ungefär 140 flyttkartonger av normalstorlek. Det visste ju ingen av oss i december, men i takt med att berget med kartongen växte började vi ju ana att det här skulle nog komma att bli lite jobbigt. En annan sak som vi slog fast redan vid lucia var att flytten gjorde att vi i praktiken skulle “hoppa över” julen, vi skulle ju ha en del att tänka på ändå.

 

Tillvaron är en prärievarg, och den ser mig komma.

Det blev trots allt en minnesvärd julafton, men inte på ett sätt som någon av oss riktigt hade kunnat ana. På julaftons morgon visar nämligen käresta en liten plaststicka med en stor innebörd. Vi skulle bli föräldrar! Du vet i tecknade filmer när någon av figurerna får ett fallande städ i huvudet? Ungefär så kändes insikten, lika delar jättehäftigt och läskigt. Inte negativt eller ens huvudvärksframkallande, utan mer överraskande. Det kan bli svårt att matcha den julklappen i framtiden, leveranstiden till trots.

 

Och sedan blev det 2017

Januari blev ett virrvarr av kartongpackande, timme ut och timme in med planerande för flytten, åka kors och tvärs för ultraljud och annat som hade med “julklappen” att göra, och ännu mer packande. Samtidigt som företaget behövde sin tid och tillvarons alla vanliga göromål inte försvann. En sak som kom som en överraskning var alla avtal och liknande som måste fixas. Inte bara för det nya huset med el och bredband och allt sånt, utan också för att avsluta den befintliga lägenheten med flyttstädningar och inspektion och allt annat. Det är ingen hejd på hur mycket tider och planering det handlar om för att få allt att fungera. Mitt i allt detta beslutar sig dessutom hyresvärden för att det ska monteras nya ventiler (med tillhörande hantverkarbesök) och det ska dras in fiber (med tillhörande hantverkarbesök).

Hejsan flyttfirmor, är ni intresserade?

Sedan var det historien med att hitta en flyttfirma, för även en person med IQ som en kokosnöt insåg ju direkt att ta hand om den transporten själva var en omöjlighet. Varför inte testa tjänsten offerta.se och låta sju företag själva slåss om uppdraget? Bra idé! Eller? På det stora hela var det faktiskt en bra idé, men jag kände mig som en kotlett som jagades av sju hungriga hundar. Det mest ironiska var att vi till slut anlitade ett åttonde företag som vi letade reda på själva, ett gäng lokala förmågor vid namn Flyttprinzen från grannstaden. Mer om dem senare. Den 29 mars skulle det i alla fall vara dags.

 

Som sagt…

Februari och första halvan av mars kan väl sammanfattas med att den avlöpte på ungefär samma sätt som januari med en kalabalik av avtal, planering, packande, bärande och tester så att junior mådde bra. Plus att det blev dags att skaffa bil med allt vad det betyder. Behöver vi verkligen en kombi, den känns stor som en pansarkryssare? Men den var välskött, bedömdes som väldigt bra av min extremt bilkunniga fader, charmig och väldigt blå, så nu hade vi inte bara blivit med hus utan vi hade blivit med bil också.

 

I mitten på mars blev nycklarna till huset våra, och allting brakade löst med hantverkare, nya tidsbokningar och möten, samt ännu mer bärande och packande! Från mitten av mars till mitten av april, fyra veckor, blev det tre körningar tur och retur mellan Stockholm och Småland. Då blir man ganska trött på att åka bil.

 

Exodus

Den 29 mars var det dags för flytten, och Flyttprinzen rullade fram till hyreshuset med en släpvagn så stor att den borde rymma en hel cirkus. Det visade sig dessutom behövas, till och med de började tvivla om allt skulle få plats. Men det gjorde det, och medan de packade det sista under överinseende av min pappa och så småningom rullade iväg satte jag mig på tåget söderut. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har känt mig så rotlös som just då, men det ska väl vara något att uppleva det också.

Kungar på flyttning, namnet till trots.

Däremot ångrar jag inte en endaste sekund att vi anlitade Flyttprinzen. Tänk dig själv att de dyker upp och börjar lasta i Rinkeby vid niotiden på förmiddagen, i princip arton kubikmeter med kartongen och möbler och allt sånt. Sedan avverkar de 40 mil transport och samma kväll rullar de fram utanför huset och börjar lasta av. Då ska vi ändå komma ihåg att de hamnade mitt i eftermiddagsrusningen med sitt enorma ekipage, så det tog de stackarna en och en halv timma att bara komma ut från Stockholm. De kommer aldrig att vilja besöka den stan igen.

 

Äntligen april och flytten avklarad, hantverkarna klara och allting på rätt geografiska plats i världen. Då borde väl allting börja lugna ner sig, eller hur? Njae, inte riktigt. Snöandet gjorde att det inte blev speciellt mycket pysslande i trädgården, men lägenheten i Rinkeby hade vi kvar till sista april så det blev fortfarande en hel del resande och arbete med att tömma och rensa den lägenheten i kombination med pysslandet att göra oss hemmastadda i huset. Slit och släng, res och fläng.

 

Vi har en trädgård

Ett stort ogräs av arten lönn.

Försommaren och den efterföljande sommaren erbjöd i alla fall en del omväxling i form av trädgårdsarbete. Då ska det i sammanhanget kanske förtydligas att trädgårdsarbete första året som husägare består av två saker. Det första är att bära jordsäckar. Ungefär 35 stycken fullstora jordsäckar, vid sista hemkörningen stegrade sig bilen oavbrutet hela vägen hem och vyn för föraren bestod av mycket himmel och lite väg. Och jag fick äran att bära säckarna från bilen till garaget och vidare ut i trädgården. Det andra är att gräva upp och kasta det mesta av trädgården. Sju stycken ohyreinfekterade vinbärsbuskar som skulle grävas upp, en krusbärsbuske som försvann av bara farten, några hallonbuskar, flera syrener som antingen skulle utplånas eller beskäras, samt ett ogräs i form av en 20 meter hög lönn. Den sistnämnda slapp jag dock gräva upp, tack för det.

Trädgårdsarbete – romantiserad term för att skövla i liten skala.

Efter att större delen av trädgården förvandlats från en botanisk version av Albert & Herbert till gräsmatta med små kluttar av ditt och datt samt sex stycken pallkragar kändes det lagom mycket för i år. Våren 2018 ska vi se om vi inte kan lyckas plantera något också utöver några stand potatis, ett hav av dill och en invasion av bönor.

 

Äntligen lugn och ro?

Hej då, Sundbyberg.

Maj anlände med grönska och lägenheten i Rinkeby var historia, men lugnet uteblev. Inte nog med allt huspysslande, nu kom turen till lägenhet nummer två i Stockholm. På sätt och vis kändes det nästan som att vara tillbaka på ruta ett med packande, planerande, uppsägningar och tecknande av avtal. En till synes oändlig mängd flyttkartonger som ska packas och bäras. Allting ska vara tomt och rensat den 31 augusti, men nu är det ju 40 mil mellan mig och lägenheten som ska tömmas vilket ju inte underlättar. För att för göra en lång historia lite kortare blir det några intensiva dagar i slutet av juli när hela lägenheten töms medelst muskelkraft och hyrsläp, dels till återvinningscentralen och dels tills ett lager. Oh så underbart, jag som verkligen inte hade fått nog av att bära tunga flyttkartonger kors och tvärs.

Juli var för övrigt den månad då jag skrev in mig i körskolan för att ta körkort, något som jag aldrig hade behov av i Stockholm.

 

Det var en mörk och stormig natt

Augusti blev efter omständigheterna en relativt lugn månad med körkortspysslande och förberedelser inför juniors ankomst. Lugnet varade fram till strax efter midnatt söndagen de 27 augusti då det blev övningskörning i mörker till BB. Ingen fara, handledaren var ju med i bilen så det var säkert helt okej. Att det mörkare än vanligt ute den här natten kan ha berott på att SMHI hade en pågående klass 1-varning för stora regnmängder (och de skämtade inte, regnade inte så mycket som det rann vatten från himlen), och att vi mötte ett rådjur på vägen mot Eksjö bara ökade spänningen en aning.

Hejsan, lilla du. Du är efterlängtad.

Och klockan 07.18 inträffade det – lilla Paula kom till oss. Ett litet knyte på 48 centimeter och 3,2 kilo.

Och jag som tyckte att det var skönt när allt flyttande var över, nu skulle ja inte behöva bära lika mycket på jättelänge.

 

De kommande veckorna hände det inte speciellt mycket utöver allt som har med att få hem en nyfödd att göra med allt vad det innebär av BVC och försäkringskassan angående pappaledigheten, fortsätta att övningsköra och studera för körkortet, hålla företaget rullande samt huspyssel. Dygnen hade visserligen konsekvent för få timmar, men det var i alla fall ett jämnt nötande. November bjöd dock på två trevliga överraskningar. För det första att den nyblivna mellandottern beslutade sig för att plugga i grannstaden och vill flytta hem till oss för de kommande terminernas studerande. Hjärtligt välkommen.

För det andra lyckades jag ta körkortet efter att med god marginal ha seglat genom teoriprovet på första försöket och även klarat uppkörningen på första försöket.

I december blev det äntligen lite lugnare.

Och december? Den lugnaste månaden på mycket länge och som avslutades rena Disney-julen med vacker julgran, tomtar och annat julpynt både högt och lågt, en sprakande kamin och i varje fall ett par veckor före jul flera decimeter snö på utsidan. Jag konstaterade att om det inte hade varit för katterna så hade vi säkert haft sjungande möss promenerande över golvet.

 

Det hände givetvis mycket mer under året men det finns inte hur mycket tid som helst för mig att berätta om det, och inte hur mycket energi som helst hos dig att läsa om det. Jag är uppriktigt förvånad om du har kommit så här långt.

Så vad hoppas jag av 2018? Till att börja med hoppas jag att det ska bli lugnare än 2017.

 

Nu kanske det låter som att jag har gjort allting själv. Ingenting kunde vara mer fel. Annica har oavbrutet kämpat och slitit även i sitt välsignade tillstånd. Min pappa har varit en ovärderligt hjälp i Stockholm på alla sätt du kan tänka dig, och Annicas pappa och hans sambo som är de som såg till att allting rullade igång med vår nya tillvaro. Det må vara hur det vill med att ensam skulle vara stark, tänk vad en grupp människor kan göra tillsammans. Få en hel tillvaro att vändas upp och ner, och ut och in, till exempel. Tänk så eländigt 2017 hade varit utan er.