För några dagar sedan tittade jag följande inslag med Stephen Fry, och det fick den språkpredikande delen av mig att fundera.

Jag kom på mig själv med att tänka att det där med språkbruk kan vara lite som humor, men jag antar att det tarvar en förklaring.

När det handlar om hur finns det alltid en fråga som dyker upp – kan man skämta om vad som helst? Min åsikt om den fråga är att ja, det kan man. Det går att skämta om precis vad som helst så länge man har två saker i åtanke:

1. Plats och tajming. Det krävs lite fingertoppskänsla eftersom vissa ämnen är känsligare än andra och om de berättas vid fel tidpunkt eller vid fel plats påverkar det sannolikheten för att humorn ska fungera.

2. Sedan har vi det jag tycker är viktigast att ha i åtanke men som många tycks glömma – alla kan inte trycka att allting är roligt. Lika lite som man kan älska ALL mat eller tycka att ALLA människor är underbara, lika lite kan man tycka att ALL humor är rolig.

Bara för att du inte uppskattar en form av humor betyder inte det att den är ett kränkande påhopp på din existens.

Just punkt två tycker jag är extra viktig, för om ”du” (i brist på bättre beskrivning av en odefinierad person) inte tycker att ett skämt eller en typ av humor inte är rolig – strunta i det. Strunta i att känna dig kränkt eller försöka påstå att det finns ”dålig” humor. Det finns humor som man tycker är rolig och det finns humor som man inte tycker är rolig. Sånt är livet. Bara för att man får en maträtt man inte gillat betyder inte det att det inte är mat, bara att man inte tycker om den. Jag tycker inte om sill, men det skulle aldrig falla mig in att påstå att det inte är mat.

Lösningen? Om du inte uppskattar någon typ av humor – ignorera den. Om du inte gillar uppkastar någon maträtt – undvik den. Och det är det här som leder mig in på mina tankar om språkbruket.

Jag brukar vanligtvis irritera mig på språklig inkompetens med särskrivningar, felstavningar och allehanda språkliga dumheter. Om språket hade varit en hund hade många människor, en majoritet yngre än 30, förlorat vårdnaden om hunden samt blivit misstänkta för djurplågeri. Men nu får det vara slut med det. Från och med nu ska jag aktivt arbeta med att ignorera särskrivningar, felstavningar och allehanda språkliga dumheter. Jag är inte tillräckligt bra på språk för att kunna sitta på någon hög häst och titta ner på ”sämre språkbrukare”. I stället kan jag le i mjugg över lingvistisk inkompetens där resultatet av någon skrivande kan liknas vid att skära upp en rulltårta med en grästrimmer, men inte känna mig irriterad eller hytta med pekfingret utan bara ignorera det som har skrivit med ett SAOL-tatuerat långfinger. Om jag använder språket som jag vill får du använda språket som du vill, men det betyder inte att jag måste läsa det du skriver eller för den delen att du måste läsa det jag skriver.

För i likhet med sill, kiss och bajs-humor och korkade åsikter behöver jag inte bry mig om ditt språk när jag kan undvika och ignorera det.