Mitt förhållande till Londons taxichaufförer är mycket gott. Deras förhållande till mig är nog mer neutralt.

Redan första gången jag var i London fick jag en uppfattning om hur spontana taxichaufförer kan vara. Vi var nio personer från redaktionen med omgivning (flickvänner, sekreterare och annat löst folk) och var på väg hem till hotellet från Trocadero vid Picadilly. Det var visserligen inte speciellt långt men eftersom regnet stod som spön i backen bestämde vi oss för att ta taxi. Eftersom man bara får åka max fem personer hejdade vi två bilar, delade snabbt upp oss i två grupper och kastade oss in i bilarna. Bil nummer ett åkte iväg och vi sa åt chauffören i våran bil att ”Följ efter den där taxin”. Chauffören vänder sig om och ser alldeles överlycklig ut och utropar glatt ”Jag har alltid velat höra det där”. Lyckligtvis uteblev biljakten som han tydligen hade hoppats på. När vi sedan kommer fram till hotellet har den första taxin redan kommit dit, så chauffören i första taxin sticker ut huvudet och ropar ”Ni förlorade!”. Det verkar som om de flesta taxichaufförer har en hemlig önskedröm om att få åka fort, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur sakta den londonska trafiken brukar röra sig.

 

Efter att ha gått en hel dag på en mässa och plockat på sig pressmaterial och en massa andra pinaler är det skönt att hoppa in i en taxi. Tyvärr är man oftast inte ensam om den uppfattningen, utan det brukar stå rader av folk som vill ha taxi. Så också denna soliga dag. Stående utanför mässhallarna med ett antal plastkassar, mappar och en massa andra prylar visade det sig att det var i det närmaste omöjligt att få tag på en taxi. På en låg mur bredvid trottoaren sitter det en medelålders man som tydligen har uppfattat min taxijakt, så han ropar och frågar om jag behöver en taxi. Visst, tyckte jag, kan du skaffa fram en taxi så gärna för mig. Han hänvisar mig till en dörr på andra sidan gatan och säger att taxibolaget en trappa upp kan ringa efter en taxi åt mig. Dörren visade sig vara en skevt, smalt dörröppningsliknande hål i väggen med en handtextad skylt där det står taxi. Ganska misstänksam men fast besluten om att få en taxi tar mina prylar och går på tvären i genom dörren och hittar en trappa som är ungefär lika smal som dörren, minst lika sned och med papper liggande överallt. Nu började det hela verka synnerligen underligt, men skam den som ger sig. Efter många om och men lyckas jag pressa mig upp för trappan och kommer in i ett helt tomt rum. Nästan tomt rum i alla fall. Om man bortser från alla gamla tidningar tomma ölburkar som ligger nästan överallt finns det bara tre saker i rummet; ett köksbord med en telefon på, en köksstol, plus en negress i 120-kilosklassen som sitter och sover på stolen. Någonstans måste man dra gränsen, och för mig gick den där. Jag tog mitt pick och pack, pressade mig ner för trapporna igen och ut på gatan. När jag återigen går förbi killen som sitter på muren frågar han om jag fick hjälp med en taxi. Ärlig som man är svarade jag att jag inte hade hjärta att väcka någon som sov så gott och att jag skulle fortsätta att leta själv. Killen blir högröd i ansiktet, hoppar ner från muren och springer in genom dörröppning jag just hade kommit ut ifrån. Precis då lyckades jag hejda en taxi på mer traditionellt sätt, så jag vet inte hur historien med den sovande taxitelefonisten slutade. Jag kom i alla fall tillbaka till hotellet, vilket var vad jag var mest nöjd med just då.