Den som aldrig känt musklerna värka av utmattning vet inte vad jag yrar om när jag säger ”gud vad skönt att ha ont på rätt sätt”. Antagligen framstår jag som en vrickad individ som springer sista halvtimman med ben som är helt ovana vid långpass och därmed skriker av trötthet, och jag ler lyckligt. Benen gör ont på rätt sätt. De är trötta och ömma av att jag sprungit mig trött, inte för att någonting är skadat. Det är inte alls samma smärta.

Smärtan finns i så många olika nyanser och den kan berätta ganska mycket om vem man är. Trötthetssmärta genomsyrar kroppen på ett sätt som inte många andra smärtor gör, den är högljudd och skrikig och kräver uppmärksamhet man inte vill ge den. Människor med starkt psyke stänger ute den här smärtan vare sig den vill det eller ej.

Tandvärk är mer intensiv på sitt sätt, omöjlig att ignorera eller stänga ute ens av starka psyken. Föda barn är också smärtsamt men man vet att det inte kommer att vara för evigt, så man härdar ut. Alla smärtorna är olika, men de flesta har en sak gemesamt: Du känner vilka du kan ignorera och vilka du måste respektera. De akuta, skarpa huggen från en nyuppslagen skada är en sorts smärta man inte bör ignorera, medan den molande tröga smärtan från utmattade muskler går alldeles utmärkt att strunta i. Eller, försöka ett tag går ju. Till sist blir även den smärtan outhärdlig och omöjlig att strunta i.

Det är också få smärtor som är så efterlängtade som just trötthetssmärtan. Möjligen kan träningsvärk vara mer efterlängtad emellanåt. Mitt bråkiga knä har strulat med jämna mellanrum och orsakat mig både obehag och smärta, så jag log brett när baksida lår och vader hotade att knyta sig och krampa i ren protest mot den sista halvtimmans löpning. Det var ett tag sen jag sprang 3 timmar.

Men ändå, så underbart det är att ha ont på rätt sätt.