Innan någon känner sig utpekad eller tror att jag skriver om mig vill jag bara poängtera att jag beskriver med breda penseldrag och generaliseringar, så andas djupt och få ner pulsen till tvåsiffrigt igen. Det behövs faktiskt den här tiden på året då alla traditionella julvisor invaderar luftrummet, och låt oss erkänna att det finns bara traditionella julvisor. Det har inte hänt någonting på julvisefronten de senaste årtiondena utan alla harvar samma låtar om och om igen. Personligen tycker jag att det verkar som att julvisorna gör mer för att förstöra jularna än att bidra till deras förträfflighet, men med undantag av den som brukar anses vara mest populär av alla – Fairytale of New York med The Pogues & Kirsty MacColl. Den vet hur en julvisa ska vara, men jag återkommer till den.

 

När hade du en sån här jul senast?

Om man målar med en bred pensel uppmålar julvisorna en idyllisk bild av singlande snö i ett vinterlandskap, glada barn, dignande julbord och Jenny Nyström-tomtar, romantik och snölyktor, spontana Fred Astaire-liknande små dansnummer av glada människor i affärer som inte ens kan stava till julträngsel, du vet vad jag menar. Den bilden av julen bankas in med Guantanamo-effektivitet.

Sedan kommer verkligheten med samma smygande modus operandi som två timmar innan en magsjuka slår till och man funderar om man inte mår lite konstigt. För när upplevde vi som människosläkte en julvisejul med alla tillbehör senast? Troligtvis kan antalet gånger som en sådan jul uppträtt räknas på ena handens stortå. Verklighetens jul präglas i stället av stress, ensamhet, familjegräl, fylla, trafikolyckor i jultrafiken och batterier som saknas till julklapparna. När vi i hjärtat har förväntat oss en Jenny Nyström-jul. Ser du hur taskiga julvisorna är?

Jag tror att det är därför som Fairytale of New York är så populär för den beskriver en mer realistisk jul.

You’re a bum, you’re a punk!

You’re an old slut on junk!

Laying there, almost dead

On a drip in that bed

 

You scumbag, you maggot

You cheap, lousy faggot

Happy Christmas your arse

I pray, God, it’s our last

Realistiska förväntningar, där har du nyckeln till en bra jul.

Vad tycker du känns mer verklighetstroget på julaftonskvällen ute i landet, den bilden eller de sockersöta julefridsvisorna?

Men ska vi inte leva med förhoppningen och bilden av den perfekta julen? Verkligen inte, helt fel psykologi eftersom den generellt sett är ouppnåelig och vi bara blir besvikna när vi inte ”når fram” till det vi uppfattar som det som kan anses vara acceptabelt. Sänk förväntningarna och låt oss vara lyckliga när de överträffas, i stället för att ha orimliga förväntningar och bli besvikna. Vi behöver fler julvisor som i likhet med Fairytale of New York innehåller fylleceller och isande vintervindar, brustna löften och grusade förhoppningar, så att vi kan titta på vår egen jul och vara nöjda och glada över det vi har.