Kommer du ihåg förr i tiden när man köpte ett datorprogram, eller långfilm på kassett eller dvd, och man faktiskt fick med sig något hem? En liten låda, ask, kartong… någonting man kunde ställa i bokhyllan för att visa att ”det här äger jag”. Vi skapade vår tillvaro och våra identiteter med prylarna omkring oss så att vi skapade vårt egna lilla hörn av världen.

Men förändringens vindar blåser genom tillvarons skrymslen och vrår, och vår tillvaro förändras på så grundläggande plan att vi kanske inte alltid tänker på det. Det är inte bara att allt mer digitaliseras och finns i molnet, vilket i och för sig har många fördelar, men samtidigt tar det ifrån oss något av vår existens och våran identitet.

Jag har visserligen några hyllmeter med spel för datorer och tv-spel, men via olika internettjänster har jag även runt 600 spel som bara finns i den digitala världen där ingen vet att de finns och där de inte syns. Allt mer går från att vara det som företagen kallar för produkter till att vara tjänster, vilket låter som att det bara är ordvrängeri, men i stället för att köpa en kassett, skiva, kartong eller fysisk bok prenumererar vi på datorprogram, tidningar, böcker, filmer, musik – vi har i allt större omfattning gått från att äga fysiska saker till att prenumerera, vilket kan beskrivas som att betala för att låna något, allt mer. I takt med att allt mer blir virtuell, blir även vår tillvaro allt mer virtuell. Bokhyllorna ekar tomma för att allt ligger lånat i det digitala molnet. Digitala familjealbum som ligger på en server någonstans. Dagboksanteckningar på något virtuellt anteckningsblock någonstans på internet.

 

 

Tidigare, men i allt mindre omfattning, är en del av sorgearbetet när någon närstående har dött, att ta hand om det som personen har lämnat efter sig. Ekon av ett liv som lämnat oss, där de fysiska föremålen som i praktiken må vara värdelösa har ett emotionellt värde som vi inte ens kan föreställa oss. Den där omåttligt fula banansouveniren från Mallorca där åsnan med halmhatten inte ville bli fotograferad. Bröllopsfotot som har börjat gulna en aning. Vad ska vi göra med alla böcker, ska de till välgörenhet? Vem vill ha den där tavlan som ingen egentligen tycker om men som ingen vill ska försvinna. En bostad som måste tas om hand.

 

I fortsättningen kommer allting bara att handla om att kopiera filer, och säga upp abonnemang och prenumerationer, för det finns nästan inga fysiska saker att ta hand om. Ingenting som påminner världen om vår tid på jorden bortsett från några digitala bits och bytes på en server någonstans, och prenumerationer som behöver avslutas. Vårt eftermäle går allt mer från att symboliseras av en gravsten eller en minneslund till att vara en Avsluta-knapp på en skärm som står i en tom bokhylla i ett tomt rum. Våra liv blir allt mer något som vi prenumererar på, kanske till det bättre men också kanske till det sämre.