Utan att vara vetenskaplig på något sätt, så tror jag att Iris på sitt lilla vis har bevisat att katter inte bara drömmer utan kan drömma mardrömmar. De stackarna. Historien är som följer:

Lugn och fridfull tidig fredagkväll i hemmanet. Uppe på ena bokhyllan har vi en kartong som vi (läs: jag, eftersom jag är den fåniga) har bäddat med ett par handdukar. I kartongen ligger Iris och sover. Plötsligt utstöter hon ett ljudligt jamande samtidigt som hon sprialfjädersliknande studsar upp ur kartongen och gör en rivstart på hyllan för att springa iväg. De luddiga små tassarna och klorna ger dock inget grepp, så hon halkar och ramlar handlöst mer än två meter rakt ner på golvet, och med en svans utspärrad som en flaskborste springer hon in och gömmer sig under våran säng.

När jag en liten stund senare tittar till henne ligger hon med klotrunda ögon och tittar ut mot hallen, och vad jag än gör släpper hon inte hallen med blicken. Senare på kvällen, efter att två centimeter hög närmas runnit omkring i lägenheten för att spana och undersöka, återgår hon så sakteliga till att vara sig själv igen med undantaget att hon ligger på bänken i hallen och slöar i stället för uppe på bokhyllan. Fullt förståeligt eftersom det är närmare golvet. När vi drömmer mardrömmar om att falla eller när vi, vanligtvis som små, bokstavligt talat faller ur sängen – tänk dig att göra det från motsvarande fyra våningar!

Jag säger inte att stackars Iris har bevisat att katter kan drömma mardrömmar, men jag kan inte komma på något annat som oprovocerat skulle åstadkomma den reaktionen hos en liten katt.