Wow, årets första svalor flög just tjutande förbi utanför balkongen med sina underbara skrik som förebådar att sommaren står runt knuten med värme, grönska… sommar, helt enkelt. Svalor är något av en favoritfågel och det känns som en lika viktig komponent för en riktig sommar som solvarma jordgubbar, doften av Salubrin, känslan av att solen börjar gå upp (tillsammans med alla hysteriskt kvittrande fåglar) innan man hunnit gå och lägga sig, och varma vindar och ljumma regn som får dammet att försvinna från hjärnan.

Men de första svalorna kommer samtidigt med lite sorg, och lika mycket som svalor får glädjen att spira i hela kroppen kan jag inte hjälpa att jag de senaste åren får kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna en aning. Ända sedan jag var liten brukade mamma och jag försöka vara den som först såg årets första svalor, och den som lyckades kände alltid lite extra triumf. De senaste åren var det nästan lite fusk eftersom jag brukar åka till Göteborg för att käresta med i det släktmässiga närområdet ska springa Göteborgsvarvet. Någonstans på mitten brukade vi passera svalornas norra gräns, så jag brukade kunna ringa hem och skvallra att svalorna var på ingång i stockholmstrakten. 2011 tog de dock en annan rutt, och mamma ringde för att svalorna hade kommit. Där stod jag i Göteborg med lång näsa och inte en svala i närheten.

Den sista ronden i svaljakten gick till mamma, vilket på sätt och vis gör mig glad. Hon fick vinna den sista gången. Nu har jag inte någon att ringa för att berätta att svalorna har kommit, och jag saknar henne nog aldrig så mycket på hela året som jag gör nu, för svalorna var bara vår lilla fight. Vår och ingen annans. Men nu är telefonen tyst, och jag får hälsa svalorna välkomna ändå.