Kära små kissekatter

Kära små kissekatter. Ni började era liv i ett hål i marken i ett industriområde. Sommaren innebar säkert prövningar, men inget ni inte klarade av. Men årstider förändras, och er tillvaro har förändrats. När jag tog den här bilden i går kväll regnade det och blåste ute, och tempraturen kröp stadigt nedåt. Och här ligger ni tillsammans i bokhyllan, torra, varma och med magarna fulla av mat. Jag vet att ni inte är riktigt övertygade om det praktiska med oss tvåbeningar, men oavsett vad ni tror kommer ni aldrig mer att behöva vara blöta, kalla och hungriga. Om ni hade låtit mig, hade jag lyft upp er och kliat er bakom öronen och klappat er längs ryggen. Ni litar inte så mycket på oss tvåbeningar ännu, men det kommer, det får ta den tid det tar. Ni kommer att upptäcka att vi tvåbeningar kan erbjuda mer än mat, värme och trygghet. Spännande omgivningar att utforska. Känslan av att ligga på en mjuk soffa och bli klappad. Ni har så mycket kvar att upptäcka, och vi kommer att upptäcka det tillsammans, tids nog, med små tass- och fotsteg varje dag.

Ni behöver inte veta att det har blivit blött och kallt därute i den svarta höstnatten. Allt ni behöver göra är att ligga tillsammans i bokhyllan och vara varma, torra och mätta. Och steg för steg kommer ni att lära känna oss tvåbeningar. Och vi er. Vi kommer att få det bra tillsammans.