Den fjärde november kommer den förlängda versionen av filmen Hobbit: Smaugs ödemark, som ju de flesta säkert känner till är den andra delen av Hobbit-trilogin. Och jag är nyfiken på den förlängda versionen, främst för att se om de extra 25 minuterna kan rädda filmen. Okej, rädda kanske är att ta i en aning, så sopig är faktiskt inte bioversionen av filmen, men jag måste erkänna att jag kände mig väldigt ambivalent när jag kom ut från biografen. Det finns väldigt många häftiga och välgjorda saker i filmen som förtjänar mycket beröm, och jag är glad att de faktiskt gjorde ett strålande jobb med Smaug som ju faktiskt är en av de viktigaste huvudpersonerna i just den delen av historien.

Det som däremot står mig, och i en del fall stör mig väldigt mycket, är skillnaderna mellan boken och filmen. Många saker är antingen triviala eller duger – det handlar ju trots allt inte om att överföra boken ord för ord till film, utan om att göra en tolkning som ska bli en fungerande film. Plus att någonting måste göras för att förvandla en relativt tunn bok till vad som torde bli ett nästan halvt dygn film. I en del fall har Jackson och gänget gjort ett bra jobb, inledningen av första filmen med hur Smaug kommer till Lonely Mountain och bygger upp förutsättningarna för filmen är till exempel väldigt bra.

I Desolation of Smaug känns det däremot som att någon har fått ett komplett hjärnsläpp på en massiv skala. Ett sådant exempel är fångenskapen och flykten från alverna. I boken spenderar de lång tid som fångar (bortsett från Bilbo som smyger omkring och stjäl mat), Bilbo förseglar dvärgarna i tunnorna, och de flyter bort i floden tills de genomblöta och allmänt sjuka kommer till Lake Town. I filmen framstår det som att de är fångar i ungefär femton minuter innan de flyr i kombination med ett rejält orcslagsmål tillsammans med Legolas (som inte var med i boken, även om han levde på den tiden och gänget var fångar hos hans far Thranduil, så han kan alltså ha varit närvarande) och den påhittade Tauriel.

Dessutom infiltrerar och attackerar orcer Lake Town, Legolas och Thranduil rycker ut igen, och Bard (som i boken är kapten över bågskyttarna men nu förpassats till att vara en allmänt skumraskig kombination av smugglare och hamnsjåare) blandar sig i både ditt och datt i handlingen.

Den största, och på sätt och vis även det mest patetiska effektsökeriet, är striden mellan dvärgarna och Smaug. Beror min aversion på att striden inte är trogen boken? Egentligen inte – främst beroende på att den inte existerar i boken. Dvärgarna ser aldrig draken i, även om de både hör honom upplever effekterna av hans ilska eftersom de blir fångar i berget bakom nedfallna rasmassor. I filmen… jag vill inte ens prata om eländet.

Så kan 25 extra minuter göra Desolation of Smaug till en riktigt bra film? Självklart, på villkor att de har lagt till 25 minuter och bytt ut ytterligare 35 minuter.

 

Men låt oss också titta framåt genom att ta förändringarna i An Unexpected Journey, jämföra med förändringarna i Desolation of Smaug, och följa trenden för att se vad vi kan förfänta oss i The Battle of the Five Armies.

Smaug överlever men flyr till Minas Morgul där han bosätter sig i källaren och tar anställning som centralvärme. Femhärarslaget, som vid det här läget består av åtta arméer (de ursprungliga kompletteras med ewoker, enhörningar samt klonade Agent Smith), drabbar samman utanför Lonely Mountain. Efter 90 minuter slagsmål i filmen tröttnar Gandalf på att alla är så sura på varandra, så han låter Beorn äta upp allihop utom Bilbo, och blir själv Lord Under the Mountain efter att ha gift sig med Thranduil som tycker mer än skäggiga äldre män än blonda alver. Bilbo beger sig hemåt, men när han passerar de förstenade trollen välter ett av dem (eftersom Gwaihir på fåglars vis lagt en tolvkilos fågelskit på ”statyn” och därmed rubbat balansen på stenen) och Bilbo krossas till död.