I den moderna IT-världen ska allting vara trådlöst. Nätverk, hörlurar, tangentbord… snart kan man väl inte ”lägga en kabel” i toaletten längre utan ska bara sitta och luftfjärta lite trådlöst. Personligen är jag inte speciellt pigg på det där med trådlöst.

Det är dyrare än sladd både när det gäller att köpa utrustningen och, beroende på vad det är för manick, lägga ner en mindre förmögenhet på att köpa batterier. Alternativet för den miljömedvetne är förstås att köpa uppladdningsbara batterier men vilka man än använder tar de slut alldeles för ofta och man blir irriterad över att det alltid gör det när man minst av allt vill det. För att spara ström brukar möss och tangentbord gå ner i natti-natti-läge som det tar tillräckligt lång tid att väcka dem ut för att man ska undra om de stilla har dött i sömnen. Att väcka döttrarna genom att skvätta vatten på dem fungerar väldigt bra, samma taktik på elektronisk utrustning fungerar inte riktigt lika bra.
Nätverk brukar visserligen inte drabbas av batterihaverier men det krävs tålamod här också. Varför? Antingen köper man utrustning för en spottstyvel och en påse sladd och får överföringshastigheter på 1000 Mbit eller så investerar man dubbel så mycket i trådlös utrustning och kommer upp i 200 Mbit. Vilket fynd.

Visst finns det saker som har ett visst existensberättigande fast de är trådlösa. Mobiltelefoner till exempel. De har visserligen fortfarande batterier som tar slut och mottagning som i bästa fall är riktigt bra och en ljudkvalitet som inte kan matcha markbundna telefoner men eftersom alternativet skulle vara telefonkiosker är det väl okej. Telefonkiosker vet ni ungdomar inte vad det är men det var som ett litet hus som bra innehöll en betaltelefon. De brukade extraknäcka som demoleringsobjekt för rebelliska ungdomar som ville slå sönder saker och som pissoarer.

Nätverkssäkerheten är dessutom bättre med sladd än trådlöst. Kryptering i all ära, men vill någon ta sig in i mitt nätverk måste de borra hål i väggen och ansluta en sladd till switchen. Fet chans.