Under åren har jag spenderat en hel del tid ståendes bredvid gator och stigar där det har sprungit löpare. Växjö, Stockholm, Helsingfors, London, Göteborg, allt från skogar till trottoarer, i trängsel och fullständigt solokvist. I går var det så dags för det första Midnattsloppet, och efter folkfesten på Zinken i samband med starten föll mörkret, så även intrycket av mitt äventyr. För trots att jag som sagt blivit ganska erfaren var det faktiskt många “första gången” jag fick uppleva.

Det var ett litet äventyr att hitta de positioner som jag berättat för ”mina” löpare att jag skulle hålla vakt på. Anledningen var inte bara att kartorna som fanns tillgängliga inte hade alla gatunamn utskrivna, utan även att funktionärerna inte riktigt verkade vara på plats för att de var intresserade.

– Hejsan, hur långt ut på banan är det här?

– Ingen aning.

– Ska jag gå åt höger eller vänster för att komma till 5 km-passeringen.

– Inte vet jag.

Jag vandrar vidare, ännu inte irriterad, i vad jag tror är rätt riktning och frågar nästa funktionär.

– Hejsan, jag försöker hitta 5 km-markeringen, vet du var den är?

– Det borde vara i närheten, just nu är du i korsningen av [varvid han sa två gatunamn som jag för tillfället har glömt vilka det var].

Jag tänkte, men sa inte, att jag faktiskt kan läsa gatuskyltar, utan fortsatte med:

– Det må vara, men de gatunamnet finns inte på eran karta, så var på kartan är vi?

– Det vet jag inte.

Efter mina irrfärder hittade jag i alla fall mina positioner i tur och ordning, men det blev en vandring på Söder som inte gav mersmak. En man står mitt på trottoaren och pissar på en cykel. Ett par kvarter längre bort står en annan man och pissar på bakdörren till en korvkiosk som fortfarande har öppet. Ett slagsmål mellan en löpare och en i publiken, som enligt mitt vittnesmål avslutas med att löparen fortsätter, jagad av mannen från publiken som vrålar “jävla svartskalle”. Varför det satt en man och sov enbart iklädd kalsonger i en port vet jag inte, och jag vill inte veta. Vid ett flertal tillfällen var det dessutom flera “icke-engagerade”, det vill säga varken löpare eller publik utan bara råkade befinna sig på samma plats som dessa, som var av åsikten att de struntade i om det var tävling eller ej. Ska de över gatan går de över gatan, alla får flytta på sig, framför allt om de korsar gatan mot löpriktningen. Ett skolexempel på bristande respekt, även om man inte bryr sig om tävlingen tycker jag att man kan respektera löparna.

Söder visade sig från sin mest klichéartade sida en lördagskväll, jag har sällan skådat så många festglada människor påverkade av alla möjliga substanser från krogarnas flytande procent till suspekta figurer i Björns trädgård.

Ska det bli fler support för deltagare i Midnattslopp för min del, då tänker jag hålla mig i startområdet där jag förhoppningsvis slipper de flesta pissande, knytnävsviftande individer som är påverkade av annat än endorfiner.