Men behöver inte medverka i tävlingen för att Stockholm Marathon ska vara en upplevelse. Att stå i slutet på Valhallavägen och vänta på starten är en säregen upplevelse. Lite som lugnet före stormen.

Avspärrningsband sätts upp, trafik dirigeras om så det blir långsamt tystare och lugnare (om man bortser från live-bandet som har det tveksamma låtvalet att spela ”Highway to hell”). Det är inte så att spänningen stiger men det ligger i luften att något är på gång. Klockan slår över till 14.00, starten går… och inget händer. Vilket inte är så konstigt eftersom starten är nästan två kilometer bort.
Men efter en stund syns det något borta vid horisonten, eller i varje fall så långt bort på Valhallavägen man kan se. Sedan kommer löparna likt en kött-tsunami som under spöklik tystnad och det viskande mullrande ljudet av tusentals fötter vältar sig fram längs gatan. Och flodvågen verkar aldrig ta slut. Och bredvid denna naturkraft står jag med en kamera och ska försöka hitta tre specifika personer att fotografera. Glöm det där med nål i höstack, en löpare i stockholmsmaran är värre. Jag inser dock att jag har missat två av tre måltavlor när leden tunnas ut och en person på kryckor och en dvärg springer förbi

Sett och hört från publikleden:
* Två killar står och samtalar om en killpolare som deltar och springer maran som en del av svensexan.
– Det är fan synd om honom, inte nog med att han måste gifta sig, han måste springa i den här jävla värmen också.

* Vid Djurgårdsbron står en familj och tittar på löparna. Lillgrabben, stor som en dörrstopp och precis lärt sig gå, har uppmärksammat publikens deltagande och ställer sig under avspärrningsbandet och sträcker ut handen för att göra en ”high five” med någon deltagare. Ett par löpare springer förbi men sedan kommer en man springande längs avspärrningen. En stor och lång karl (modell telefonkiosk på två ben), lika svart som han är stor och iklädd en Jamaica-tröja. Leende gör han en high five med junior som bokstavligt talat knappt når honom till midjan, och junior blir minst lika glad. Glädje i folkfesten.

* En tjej runt 30 plockar upp en förpackning från trottoaren och läser högt för väninnan:
– ”High energy gel”. Det är sånt man tar för att få snabb energi.
– Men gel, fan vad opraktiskt. Man har ju inte med sig prylar för att blanda ut det i vatten.