Hur kommer det sig att svensken är så benägen att vända sig till staten för att lösa konflikter, slippa ansvar och reglera saker som rimligtvis borde gå att lösa i familjen?

Vi beklagar oss ivrigt över att regler och förbud införs för att i nästa andetag kräva att staten ska reglera något annat. Så länge reglerna gynnar oss är allt frid och fröjd, tydligen. Jag har funderat över detta fenomen tidigare, när någon gormade om att fördelningen av föräldradagarna borde regleras i lag t ex. Är det något i vår kultur som gör oss mer benägna än andra att förvänta oss att någon annan ska lösa våra problem, eller är det ett allmänmänskligt flockbeteende? Är det ett inlärt beteende möjligen? Jag har ingen aning, men visst är det fascinerande?