Maradona kallade en tysk spelare för bollkalle, förolämpade tyska spelare och hånade en annan bara dagar innan matchen. Tyskarna gav svar på tal. 4 – 0 lämnar föga rum för tvivel om vem som hade den bästa taktiken, de mest taggade spelarna och den största disciplinen. Det hade varit elegans i kvadrat om de tyska medierna inte solkat ner segern genom att håna förlorarna under och efter matchen. Skadeglädje är inte snyggt helt enkelt, det får inte någon att framstå som en värdig vinnare. Pricken över i:et hade varit att tacka för god match och låtit Maradona stå och skämmas ensam och misslyckad. Då hade det inte funnits någon anledning att tycka synd om kaxen som gick på en nit. Nu förvandlar tyska medier honom till den mobbade, utstötte och ger Argentina en anledning att sluta upp bakom honom, gudshand eller ej… Och seriöst, vill vi verkligen se hans ogenomtänkta taktiker, dåligt uttagna lag och usla ledning i några fler internationella tävlingar?
Så är det dagen efter semifinalen i Eurovision Song Contest. Sverige bevisade återigen att man, i likhet med fotbollslandslaget, kan få spö av nästan vem som helst. Och jag måste säga att jag känner mig road. Det är förstås synd lite om Anna Bergendahl som fick slita som en brinnande lämmel för att försöka göra något med en låt som var värd den internationella placering den fick. Hon förtjänade kanske något bättre, men det är också allt.
HV 71 är det första laget i hockeyhistorien att ta SM-guld utan att vinna en enda finalmatch vid full tid. Orginellt sätt att skriva in sig i hockeyhistorieböckerna på. Men HV är orginellare än så:
HV 71 vann SM-guld 1995 i sudden death mot Brynäs i Gävle.
HV 71 vann SM-guld 2008 i sudden death mot LHC i Linköping.
HV 71 vinner SM-guld 2010 i sudden mot Djurgården i Stockholm.
Bortaplan, sudden death och möjlighet att avgöra – då blixtrar det till i HV. Det verkar som att laget älskar finaler, slutspel och att lira under press. Första femman i HV har spelat ihop i tre år. Det syns på sättet de kliver fram och visar resten av laget hur motståndarna ska tas och de andra femmorna är inte sena att haka på. Därför vinner HV 71 inte bara serien utan också SM-guld. Det är ett lag som vinner, det är en gedigen insats från så många fler än bara Laine, Davidsson och Petrasek som tar hem segern. Det är en Stefan Liv i högform, som verkar trivas när det hettar till. Det är ett glödhett lag helt enkelt. Framför allt är det rättvist.
Det var inte bara att hämta ut medaljerna för de svenska skidskyttarna. Spekulationerna, att slovakiskan skulle nallat av dunderhonungen, är redan igång förståss. Men de andra 10 som var före Helena Jonsson då? Vi får nog svälja den nationella stoltheten lite och erkänna att vi inte är perfekta, våra atleter är inte perfekta och teamet bakom är inte heller perfekta. Varför blir det alltid så i spekulationerna, att svenska atleter ska ta alla guld och de svenska bidragen till Eurovision song contest ska vinna när det bevisligen ytterst sällan händer att vi vinner nått?
Kurvan kallades redan sen tidigare för 50/50-kurvan, efter kraschrisken. ”Våra tekniker åkte och undersökte banan efter olyckan och kom fram till att det inte fanns någon indikation på att olyckan orsakades av brister i banan” påstår Internationella rodelförbundet, FIL, och VANOC, OS-arrangörerna efter den tragiska dödsolyckan. Med samma resonemang inom Formel 1 hade motorsporten sett väldigt annorlunda ut idag.
Om ett misstag innebär att utövaren dödas är det något fel på banan. För misstag händer så länge det är människor involverade.
Jag läste en intervju med Rune Larsson på Expressen och slogs av en tanke. I princip har han rätt i att träning ska vara roligt. Själva grundkänslan ska vara att träningen är rolig, annars kommer det att komma saker i vägen. Men hur många pass har inte avverkats på gym och i löparspår där utövaren efteråt utbrister i ett ”Vilket härligt pass det blev! Vilken tur att jag gav mig av ändå!” och hur många personbästaresultat har inte satts när det egentligen inte kändes som en bra dag att träna?
Att försöka spela hockey på tv-spelet medan en fluga springer omkring på tv-skärmen, och i stridens hetta hålla reda på vad som är fluga och vad som är puck.
”Utvisning i två minuter för slashing, den du attackerade var inte flugförare.”
Tjejmilen
Jag har just spenderat dagen med att titta på, heja på och allmänt uppmuntra deltagarna i årets upplaga av Satmaran, eller Tjejmilen som den egentligen heter. Okej, jag hejade inte på alla över 20 000 deltagarna personligen, men när jag såg denna köttsunami av mer eller mindre svettiga, entusiastiska och stundtals irriterade (på trängseln) kvinnor, tjejer och andra varianter slogs jag av en tanke. Tänk vad mycket det blir när många gör något. Låt oss ta ett räkneexempel.
21 350 löpare genomförde den 26:a upplagan av Tjejmilen. Totalt avverkade de alltså lika många mil, vilket ger en total löpsträcka på 1,87 varv runt jorden vid ekvatorn!
Regnskog
Det blir än mer märkbart när man pratar ekonomi. Låt oss utgå från exemplet att alla dessa beundransvärda kvinnor skänkte en enda krona.
Det skulle räcka till att ge ett barn mat, kläder, skola, hälsovård och en trygg barndom i nästan nio år tack vare SOS barnbyar. Eller ge 106 barn en trygg månad, vilket inte är så illa det heller. (Källa: sos-barnbyar.se)
Fredrik Reinfeldt
Allt detta för bara en enda krona från alla som var med, så mycket kan 21 350 kronor förändra för barn, miljön och världen.
Notera tempoväxlingen när Bekele bestämmer sig för att agera. Den är svår att missa.
10 000m final för herrar.
(Tillgängligt t.o.m. 16 september)
Efter ett tufft kvallopp avgör Kenenisa Bekele även på 5 000m, men inte lika lekande lätt.
(Tillgängligt t.o.m. 22 september)
Savannah Sanitoa (hon i hela mitten av bilden)
Vi känner alla till klichébilden av VM i friidrott: hypertränade idrottsmän och -kvinnor som kämpar i sina respektive idrottsgrenar och sliter för att kapa en hundradel eller en centimeter för att närma sig bäst i världen. Men visst är det underbart att det även finns såna som 22-åriga Savannah Sanitoa? Vem det är? Det är hon i mitten på bilden, som tävlade i 100 meter löpning. Inte många likheter med Bolt, men en underbar historia (i det här fallet citerad från Aftonbladet).
I skuggan av Usain Bolts otroliga finallopp på söndagskvällen visade Savannah Sanitoa från Amerikanska Samoa upp sig för publiken på Olympia Stadion i Berlin. Med sina 85 kilon är hon den tyngsta sprintern i VM och visst sticker hon ut från mängden av 100-meterslöpare, som vanligtvis är otroligt vältrimmade. Från början var det tänkt att Savannah skulle resa till Berlin för att stöta kula men sedan hon missat att kvalificera sig till huvudtävlingen fick hon en annan idé. Hon högg ett wildcard och ställde upp på 100 meter för att mäta sig världens snabbaste kvinnor.
– Det är ett personligt rekord att bara vara här. Vi har inte så stor konkurrens där hemma men att vara här, bland världens bästa sprinters, det är rätt spännande, säger hon enligt The Telegraph.
Hur gick det då för Savannah? Jo, inte så illa alls faktiskt. Hon sprang i mål på 14,23 sekunder – 16 hundradelar sämre än sitt personliga rekord och lyckades hålla två löperskor bakom sig i resultatlistan. Tioiti Katutu från Kiribati kom sist med tiden 14.38 och Robina Yaa, från Afghanistan, sprang på 14.24.
Helt underbart, och vilken skön inställning. Men jag måste erkänna att jag faktiskt är smått imponerad också. 85 kilo tung kulstöterska tar 100 meter på 14,23 sekunder? Klarar du av det? Och kom inte och skyll på att ”hon är idrottskvinna”, det stämmer visserligen men hon är verkligen ingen sprinter! Titta på bilden, hon kan ju käka någon av de två andra tävlande till frukost och skölja ner med yoghurt. Så, klarar du 100 meter på 14,23? Jag tror att jag gör det, men jag är trots allt både längre, betydligt lättare och man (vilket medför en del orättvisa fördelar vid en jämförelse).
Savannah Sanitoa, jag önskar det fanns fler i stora mästerskap som du.
Hoppettihopp
Om det finns en idrott jag verkligen tycker är meningslös så är det gång. Men det finns faktiskt en intressant aspekt av gång. Om man tittar på reglerna för hur gången ska genomföras, rent fysiskt, är det:
Reglerna i gång är att idrottsutövaren ska följa den så kallade gångdefinitionen vilken är:
Gång är en följd av steg så tagna att gångaren har kontakt med marken, så att ingen (för det mänskliga ögat) synbar förlust av markkontakten uppträder. Det frampendlande benet måste sträckas (inte vara böjt i knäleden) från det ögonblick första kontakten med marken sker tills dess att benet är i vertikalt (upprätt) läge.
Första meningen är intressant. Med andra ord gäller det inte att gå så snabbt som möjligt utan att så bra som möjligt kamouflera att man joggar eller springer. Man tävlar med andra ord i att fuska så diskret som möjligt, och fuska så mycket som möjligt utan att bli upptäckt. Ungefär som med doping alltså, det gäller att fuska utan att bli upptäckt.
Att tävla i att kunna gå snabbast är lika tramsigt som att tävla i att kunna viska högst.
Stadion
I skrivande stund är Djurgården nästjumbo i tabellen. Samtidigt brottas de med ekonomiska problem och tränarna kommer så illa överens att en slutat. SvD har dessutom skrivit om den så kallade Stockholmsarenan som väntas stå klar i Globenområdet år 2012. Arenan blir Hammarbys nya hemmaarena och väntas kosta runt 1,9 miljarder att bygga.
Lägg till det den nya nationalarenan – Swedbank Arena – som ska byggas nära dagens Råsunda stadion i Solna. Finansiering är klart och bygget har fått grönt ljus av kommunpolitikerna i Solna. Arenan börjar byggas i vår och ska också den stå klar 2012.
Logiken i att förstöra Stockholms Olympiastadion – friidrottens nationalarena - till förmån för ett skuldtyngt fotbollslag som snart kanske inte ens spelar i högsta serien känns svajig.
År 2012 firas 100-årsjubileum på Stadion – huvudskälet till att byggstarten är planerad först år 2013. Med vid det laget två färdigställda fotbollsarenor är det enda logiska att låta Stadion förbli det den alltid varit: Friidrottens nationalarena och stolthet.